Dag 1: Island och möte vid gränsen

Arlanda: Det börjar bra! Mitt gamla maskinläsbara pass visar sig vara inte maskinläsbart. I alla fall inte på Arlanda. Efter ett antal försök ger den trevliga incheckningskvinnan upp och knappar in mina uppgifter manuellt. Jag passar (!) omedelbart på att måla fan på väggen för mitt inre. Hur förklarar man för den amerikanska passpolisen att ”det är OK, det är bara mitt pass som är lite korkat – inget att oroa sig över. Jag ska inte ställa till med något under min vistelse i ”the land of the free and brave”. Men som sagt, kvinnan incheckningsdisken är trevlig och vi står och småpratar en god stund om resande, USA och bagage som bestämmer sig för att inte följa huses eller mattes väg. En kamrat som stod i den ack så oerhört långa incheckningskön undrade varför det tog så lång tid för mig att checka in. Ooops!



Jag tror det är något visst med Island för oss nordbor. Island är på något sätt vår direktkontakt med ett hyfsat stolt förflutet – vikingatiden. Jag tittade noggrant på kabinpersonalen på flygningen från Stockholm till Reykjavik. Tänkte att jag skulle skönja några utmärkande drag. Att jag skulle kunna se att de var islänningar. Möjligen ett något mer grovhugget drag, annars ingenting. Inte ens efter en Bloody Mary gjord på Elduris isländsk vodka. Det är likadant på flygplatsen. Folk ser helt normala ut. De är vänliga och tillmötesgående. Inga stridsrop från vikingatiden klingar i Keflavik Airports nybyggda lokaliteter. Språket är i alla fall lite spännande; snyrtingar (toaletter), komufarþegar (ankomst), frihöfn (tullfritt), småbarnahlynning (skötrum) och så vidare.



Det är snöigt och blåser duktigt i Reykjavik. Några minusgrader. Det är blott en försmak av vad som snart kommer hemma på den egna täppan. Men senare, uppe på tiotusen meters höjd skiner solen. Efter någon timme flyger vi över ett istäckt och kargt lavalandskap. Kofta på och en Bloody Mary till och livet känns ganska bra. Det är tydligen Grönland som breder ut sig. Coolt.



Man får, precis som alltid när man reser utanför civilisationens gränser, fylla i en del blanketter för att få komma in i länder. Till USA är det numera två blanketter. På den ena – Custom Declaration – står det att man inte får ta in ”controlled substances, obscene articles, and toxic substances”. Nu har ju jag en flaska maltwhiskey i handbagaget, och är inte den ”toxic” blir jag besviken. Ska jag dricka ur den innan vi landar? Och vad är ”obscene articles” egentligen? Obscena i vems ögon? Det som är obscent i mina ögon kan vara fullständigt naturligt för en sheriff vid gränspolisen.

Den andra blanketten, den gamla hederliga gröna ”Nonimigrant Visa Waiver Arrival/Departure Form”, eller som proffsen säger; ”the I-94W”, innehåller en del spännande ställningstaganden; är jag sinnessjuk, är jag terrorist, eller har jag varit delaktig i folkmord, eller hjälpte jag kanske nazisterna någon gång mellan 1933 och 1946? Bäst att svara ”nej” på alla, i och för sig allvarliga, frågor.

Enligt Staffan Ekendahl, i sin bok ”Amerikanerna . sådana är de, så tänker de” (Månpocket 2004, sidan 98), har nästan var åttonde amerikansk man blivid dömd för en förseelse. Var femte svart man har suttit i fängelse, var tredje har blivit dömd för en förseelse.

Det är ju allvarligt. Var 8:e, var 5:e, var 3:e ... Jag får utgå från att sheriffen tar varje tillfälle att genomskåda mina nej-kryss i deklarationen. I slutet av 90-talet var, enligt Ekendahl, den genomsnittliga strafftiden 4,5 år. Huga. USA har 25 procent av världens fängelseklientel, men bara fem procent av världens befolkning skriver Ekendahl.

Dag 2: Empire State Building